Förlossningen....
Ja nu är han här, vår lilla ögonsten Lucas!
Jag har inte riktigt haft varken tid eller ork att skriva något alls, den senaste tiden har varit omtumlande!
Den 16 april, min man Reines födelsedag. Vi hade lite kalas här hemma på eftermiddagen. Jag kände mig lite halvkonstig hela dagen men tänkte inte så mycket på det. Men bara 30 minuter efter att svärisarna åkte härifrån gick vattnet.
Jag satt i soffan med en kopp the och Reine pratade i telefon.
Jag trodde det bara skulle sippra lite, bli en liten fläck i trosan men det fullkomligt forsade ut (ursäkta detaljerna :) )
Jag blev ganska rädd faktiskt, tänkte att shit, nu är det på gång!! Hade ju ingen aning om vad som skulle hände eller hur det skulle kännas.
Vi fick åka in till förlossningen men snopet nog fick vi åka hem igen då mina värkar inte hade kommit igång.
Vi skulle komma tillbaka på fredag eftermiddag på ny kontroll.
Vi åkte dit på fredag eftermiddag och det var samma besked, för svaga värkar, bättre att vi väntar in det hemma....
På fredag kväll, runt 21-22 tiden tror jag, så hade jag riktigt riktigt ont. Det gjorde jävligt ont. Jag mådde illa, hade frossa och var skittrött. Kunde inte äta utan fick hälla i mig massa nyponsoppa för att få lite energi.
När klockan hade blivit 02,00 på natten ringde reine förlossningen medan jag stod gråtande och stönande i badrummet. Då fick vi komma in. Världens längsta resa kändes det som.
Väl där fick jag lite morfin och annat som tyvärr inte hjälpte ett skit. Jag låg och vred och vände på mig resten av natten och kl 9 på morgonen blev jag tilldelad världens bästa (manliga) barnmorska. Han fixade bad och lustgas och det var som att komma till himlen.
Jag låg i det varma badet med gasen i högsta hugg och min underbara man bredvid mig som stöttade mig och hjälpte mig! Han var helt fantastisk, gud vad jag älskar den mannen!!!
Efter en timmas bad ville barnmorskan att jag skulle gå upp, han ville undersöka hur öppen jag var och eventuellt sätta en ryggbedövning. Det var då han upptäckte att hjärtljuden som i vanliga fall låg runt 150 plötsligt sjönk till 50....
Helt plötsligt var det fullt av folk i rummet och innan jag visste ordet av (eller ens hade fattat att det var allvarligt) så var jag på väg till operation för ett akutsnitt.
Det var så konstigt, det tog bara några minuter och så var han plötsligt ute!! Så fin och underbar! Reine fick vara med Lucas medan jag syddes ihop och kördes till uppvaket. (Fast jag var ju vaken?)
Jag låg hela tiden och tänkte :Rör på dina ben och tår! Men det gick inte, hur mycket jag än försökte så gick det inte att rubba, inte så konstigt eftersom jag var bedövad. Men det var iaf en skitäcklig känsla...
Lucas hade en infektion til följd av dåligt fostervatten och tidig vattenavgång vilket innebar vård på neonatal i ett antal dagar. Inte något kul alls men han blev ju frisk och kry den lille sötnosen och det är ju det viktigaste!!
Nu är det så skönt att vara hemma! Känslan att ha blivit mamma går inte alls att förklara, det känns oerhört stort och helt fantastiskt. Jag älskar den där lille killen nåt så oerhört mycket!
Livet har verkligen förändrats på bara några minuter.
Jag ska inte säga att det bara är en njutning, vissa dagar känns oerhört tuffa, när man inte fått sova ordentligt, när man knappt hinner att äta, när han vill ammas varje timma, när han skiter ner sina kläder för 5:e gången på samma dag, när han skriker och skriker men man inte vet varför....men trots det så är det verkligen värt det.
Det är värt alla sömnlösa långa nätter.
Som tur är så har jag Reine. Han är helt underbar och hjälper verkligen till med ALLT. Han är den bästa pappan och äkta mannen i hela världen. Det finns helt enkelt ingen som honom. Utan Reine hade jag aldrig orkat.
Jag måste vara den lyckligaste kvinnan ni känner, med 2 så fantastiska killar i mitt liv!
Jag har inte riktigt haft varken tid eller ork att skriva något alls, den senaste tiden har varit omtumlande!
Den 16 april, min man Reines födelsedag. Vi hade lite kalas här hemma på eftermiddagen. Jag kände mig lite halvkonstig hela dagen men tänkte inte så mycket på det. Men bara 30 minuter efter att svärisarna åkte härifrån gick vattnet.
Jag satt i soffan med en kopp the och Reine pratade i telefon.
Jag trodde det bara skulle sippra lite, bli en liten fläck i trosan men det fullkomligt forsade ut (ursäkta detaljerna :) )
Jag blev ganska rädd faktiskt, tänkte att shit, nu är det på gång!! Hade ju ingen aning om vad som skulle hände eller hur det skulle kännas.
Vi fick åka in till förlossningen men snopet nog fick vi åka hem igen då mina värkar inte hade kommit igång.
Vi skulle komma tillbaka på fredag eftermiddag på ny kontroll.
Vi åkte dit på fredag eftermiddag och det var samma besked, för svaga värkar, bättre att vi väntar in det hemma....
På fredag kväll, runt 21-22 tiden tror jag, så hade jag riktigt riktigt ont. Det gjorde jävligt ont. Jag mådde illa, hade frossa och var skittrött. Kunde inte äta utan fick hälla i mig massa nyponsoppa för att få lite energi.
När klockan hade blivit 02,00 på natten ringde reine förlossningen medan jag stod gråtande och stönande i badrummet. Då fick vi komma in. Världens längsta resa kändes det som.
Väl där fick jag lite morfin och annat som tyvärr inte hjälpte ett skit. Jag låg och vred och vände på mig resten av natten och kl 9 på morgonen blev jag tilldelad världens bästa (manliga) barnmorska. Han fixade bad och lustgas och det var som att komma till himlen.
Jag låg i det varma badet med gasen i högsta hugg och min underbara man bredvid mig som stöttade mig och hjälpte mig! Han var helt fantastisk, gud vad jag älskar den mannen!!!
Efter en timmas bad ville barnmorskan att jag skulle gå upp, han ville undersöka hur öppen jag var och eventuellt sätta en ryggbedövning. Det var då han upptäckte att hjärtljuden som i vanliga fall låg runt 150 plötsligt sjönk till 50....
Helt plötsligt var det fullt av folk i rummet och innan jag visste ordet av (eller ens hade fattat att det var allvarligt) så var jag på väg till operation för ett akutsnitt.
Det var så konstigt, det tog bara några minuter och så var han plötsligt ute!! Så fin och underbar! Reine fick vara med Lucas medan jag syddes ihop och kördes till uppvaket. (Fast jag var ju vaken?)
Jag låg hela tiden och tänkte :Rör på dina ben och tår! Men det gick inte, hur mycket jag än försökte så gick det inte att rubba, inte så konstigt eftersom jag var bedövad. Men det var iaf en skitäcklig känsla...
Lucas hade en infektion til följd av dåligt fostervatten och tidig vattenavgång vilket innebar vård på neonatal i ett antal dagar. Inte något kul alls men han blev ju frisk och kry den lille sötnosen och det är ju det viktigaste!!
Nu är det så skönt att vara hemma! Känslan att ha blivit mamma går inte alls att förklara, det känns oerhört stort och helt fantastiskt. Jag älskar den där lille killen nåt så oerhört mycket!
Livet har verkligen förändrats på bara några minuter.
Jag ska inte säga att det bara är en njutning, vissa dagar känns oerhört tuffa, när man inte fått sova ordentligt, när man knappt hinner att äta, när han vill ammas varje timma, när han skiter ner sina kläder för 5:e gången på samma dag, när han skriker och skriker men man inte vet varför....men trots det så är det verkligen värt det.
Det är värt alla sömnlösa långa nätter.
Som tur är så har jag Reine. Han är helt underbar och hjälper verkligen till med ALLT. Han är den bästa pappan och äkta mannen i hela världen. Det finns helt enkelt ingen som honom. Utan Reine hade jag aldrig orkat.
Jag måste vara den lyckligaste kvinnan ni känner, med 2 så fantastiska killar i mitt liv!
Min frustration känner inga gränser!!
Alltså, på nåt sätt borde jag ju ha väntat mig att gå över tiden. Men ändå så har jag hela tiden hoppats på att lillen skulle vara tidig. Men icke.
Vi väntar och väntar. Det händer inte ett skit. Det har vart några dagar och kvällar som jag har haft galet ont men det har aldrig varit tal om några regelbundna värkar och det har alltid gått över efter nån timma. Jag börjar undra om det överhuvudtaget finns en bebis där inne? Och vad fan är det med honom, varför vill han inte komma ut?
Jag har tappat tålamodet och är på jävligt pissigt humör. Jag vill inte ens åka till Thn, och det vill inte säga lite det....
Min BM sa sist att om ingen bebis har kommit i SLUTET på nästa vecka så kommer vi få en tid på lasarettet för igångsättning.
Men vadå nästa vecka? Jag har redan väntat tillräckligt länge, sätt igång mej nu för fan innan jag exploderar!!!!!!
Inte längtar man mindre när alla andra som vart gravida samtidigt redan har fått sina små...
Påsken gick ganska obemärkt förbi, påskmiddag hos svärisarna(gott), grillning hos ett par kompisar och inte så mycket mer. Mycket glass har det blivit nu när det nästan har vart lite sommarvärme. Katterna är tokiga och skitglada och är ute och springer i trädgården mest hela dagarna, är så kul att titta på dom. Även katter lever upp när våren kommer.
Igår började nya avsnitt av Hitta Hem på Tv4(rekommenderas) och det är hemskt att se hur folk behandlar sina djur men jag kan ändå inte låta bli att titta. Det blev några tårar under premiäravsnittet och kommer säkert att bli fler....Reine säger
att jag inte får titta på såna program :) Han har nog rätt egentligen men....man ska ju inte blunda för det heller, man kan ju hjälpa till genom att skänka pengar eller ställa upp som stödhem och det är ju som balsam för själen att veta att man hjälpt ett stackars oskyldigt djur!
Nu orkar jag inte skriva mer, min lust är som sagt inte på topp...får se om det kommer några mer inlägg innan bebisen kommer....förmodligen inte.
Vi väntar och väntar. Det händer inte ett skit. Det har vart några dagar och kvällar som jag har haft galet ont men det har aldrig varit tal om några regelbundna värkar och det har alltid gått över efter nån timma. Jag börjar undra om det överhuvudtaget finns en bebis där inne? Och vad fan är det med honom, varför vill han inte komma ut?
Jag har tappat tålamodet och är på jävligt pissigt humör. Jag vill inte ens åka till Thn, och det vill inte säga lite det....
Min BM sa sist att om ingen bebis har kommit i SLUTET på nästa vecka så kommer vi få en tid på lasarettet för igångsättning.
Men vadå nästa vecka? Jag har redan väntat tillräckligt länge, sätt igång mej nu för fan innan jag exploderar!!!!!!
Inte längtar man mindre när alla andra som vart gravida samtidigt redan har fått sina små...
Påsken gick ganska obemärkt förbi, påskmiddag hos svärisarna(gott), grillning hos ett par kompisar och inte så mycket mer. Mycket glass har det blivit nu när det nästan har vart lite sommarvärme. Katterna är tokiga och skitglada och är ute och springer i trädgården mest hela dagarna, är så kul att titta på dom. Även katter lever upp när våren kommer.
Igår började nya avsnitt av Hitta Hem på Tv4(rekommenderas) och det är hemskt att se hur folk behandlar sina djur men jag kan ändå inte låta bli att titta. Det blev några tårar under premiäravsnittet och kommer säkert att bli fler....Reine säger
att jag inte får titta på såna program :) Han har nog rätt egentligen men....man ska ju inte blunda för det heller, man kan ju hjälpa till genom att skänka pengar eller ställa upp som stödhem och det är ju som balsam för själen att veta att man hjälpt ett stackars oskyldigt djur!
Nu orkar jag inte skriva mer, min lust är som sagt inte på topp...får se om det kommer några mer inlägg innan bebisen kommer....förmodligen inte.
Härliga vårdagar!
Veckan som gått har det ju vart underbart väder, det har väl inte undgått någon? Det känns underbart att våren äntligen har kommit, fast just idag är det ju förstås inte så fint väder, iaf inte här i Hudene....Men jag hörde att det skulle bli 19 grader varmt på påskafton, då kan det mycket väl bli årets första grillning!
Vi har tillbringat den mesta tiden i trädgården denna veckan, tänkte försöka få det lite fint i år, förra året hade vi inte tid till att greja med det, då hade vi ju ett bröllop att planera.
Inte så mycket annat att rapportera, väntar fortfarande på bebisen som aldrig tycks vilja komma ut....Jag har faktiskt inget intressant alls att skriva om så här kommer några bilder från veckan som gått istället!
Båda katterna satte sig och sket när Reine hade sått gräs.....
I väntan på bebisen så sover Lucy och Tessla i spjälsängen...
Har lagt lite kantsten och planterat penseér, jorden ska täckas av vit marmorsten...
Reine kämpar på......
Det är ett tungt jobb men nån måste göra det.....
Vi har tillbringat den mesta tiden i trädgården denna veckan, tänkte försöka få det lite fint i år, förra året hade vi inte tid till att greja med det, då hade vi ju ett bröllop att planera.
Inte så mycket annat att rapportera, väntar fortfarande på bebisen som aldrig tycks vilja komma ut....Jag har faktiskt inget intressant alls att skriva om så här kommer några bilder från veckan som gått istället!
Båda katterna satte sig och sket när Reine hade sått gräs.....
I väntan på bebisen så sover Lucy och Tessla i spjälsängen...
Har lagt lite kantsten och planterat penseér, jorden ska täckas av vit marmorsten...
Reine kämpar på......
Det är ett tungt jobb men nån måste göra det.....
Fröken Bråttom?
När jag var liten så kallade min pappa mig för Fröken Bråttom. Det är förmodligen det mest passande smeknamnet jag nånsin haft (har nog iofs inte haft några andra?)
Jag är så vansinnigt otålig just nu, JAG VILL INTE VÄNTA LÄNGRE! Mitt tålamod är slut, jag vill inte ha denna magen längre, jag vill ha en bebis. NU! Mitt tålamod var iofs slut redan för 1 månad sedan tror jag :)
Jag har provat alla metoder som finns, alla huskurer jag har läst om och en sak kan jag tala om: Det finns inget som fungerar. Skitsnack är vad det är. Bebisen kommer när den känner för det.
Igår var jag och min man i Thn på våffelkväll hos Jessica. Det var väldigt trevligt och mycket gott. Jag tror dock att jag åt ungefär 2 våfflor för mycket....Vi kollade på foton från deras senaste Thailandsresa och det ser så fint ut. Jag vill verkligen resa dit snart...
Vi stannade inte så värst länge, har ju 1 timmas bilkörning hem och Reine skulle ju upp och jobba idag stackarn :) En annan är ju ledig och kan vara uppe hela nätterna!
Jag kan tala om att inatt trodde jag att bebisen skulle komma! Vi gick och la oss när vi kom hem och reine somnade ganska fort. Det gjorde jag med. Men jag vaknade efter ca 30 min och hade så sjukt ont långt ner i magen. Med jämna mellanrum så kändes det som knivar som skar rätt igenom hela nedre delen av magen. Det gjorde så ont att jag spände hela kroppen och höll andan tills det gick över. Jag tänkte bara en sak:Om det är förlossningen som är på gång nu så gör det inget om det tar 2 veckor till för det gör för ont :)
Det höll i sig ca 1 timma och sen försvann det. Hur ska man veta om det är riktiga värkar när man aldrig har haft det förut undrar jag? Jag har verkligen ingen aning om det var värkar eller om det var nåt helt annat (för många våfflor?)
Idag har jag en riktig latardag, har ingen lust eller ork att hitta på något alls faktiskt. Jag ska nog tillbringa dagen framför tv tills min kära man kommer från jobbet. Då blir det god mat och säkert en påse godis. Ikväll är det Dregen som blir "Grillad" på svt och det går ju inte att missa!!
Jag är så vansinnigt otålig just nu, JAG VILL INTE VÄNTA LÄNGRE! Mitt tålamod är slut, jag vill inte ha denna magen längre, jag vill ha en bebis. NU! Mitt tålamod var iofs slut redan för 1 månad sedan tror jag :)
Jag har provat alla metoder som finns, alla huskurer jag har läst om och en sak kan jag tala om: Det finns inget som fungerar. Skitsnack är vad det är. Bebisen kommer när den känner för det.
Igår var jag och min man i Thn på våffelkväll hos Jessica. Det var väldigt trevligt och mycket gott. Jag tror dock att jag åt ungefär 2 våfflor för mycket....Vi kollade på foton från deras senaste Thailandsresa och det ser så fint ut. Jag vill verkligen resa dit snart...
Vi stannade inte så värst länge, har ju 1 timmas bilkörning hem och Reine skulle ju upp och jobba idag stackarn :) En annan är ju ledig och kan vara uppe hela nätterna!
Jag kan tala om att inatt trodde jag att bebisen skulle komma! Vi gick och la oss när vi kom hem och reine somnade ganska fort. Det gjorde jag med. Men jag vaknade efter ca 30 min och hade så sjukt ont långt ner i magen. Med jämna mellanrum så kändes det som knivar som skar rätt igenom hela nedre delen av magen. Det gjorde så ont att jag spände hela kroppen och höll andan tills det gick över. Jag tänkte bara en sak:Om det är förlossningen som är på gång nu så gör det inget om det tar 2 veckor till för det gör för ont :)
Det höll i sig ca 1 timma och sen försvann det. Hur ska man veta om det är riktiga värkar när man aldrig har haft det förut undrar jag? Jag har verkligen ingen aning om det var värkar eller om det var nåt helt annat (för många våfflor?)
Idag har jag en riktig latardag, har ingen lust eller ork att hitta på något alls faktiskt. Jag ska nog tillbringa dagen framför tv tills min kära man kommer från jobbet. Då blir det god mat och säkert en påse godis. Ikväll är det Dregen som blir "Grillad" på svt och det går ju inte att missa!!
