Sorg i huset
Fredagen 16/10-09 somnade min älskade fina lilla Lucy in.
Hon drabbades av något som kallas FIP och som inte går att bota.
Det började för ett tag sedan, hon spydde väldigt mycket, åt hemskt dåligt men drack mängder av vatten, hon var slö och ville inte vara ute längre, ville mest bara ligga och vila.
För några dagar sedan märkte jag att hennes buk var alldeles uppsvullen, hon såg gravid ut men hon är ju kastrerad, eller var ska man väl säga nu...:(
Hos veterinären röntgade dom henne och hela buken var vattenfylld, man kan enkelt säga att det sipprar ut vatten från alla organ och det ska det ju inte göra.
Jag insåg faktiskt inte hur allvarligt det var förrän veterinären sa att hon kommer inte överleva helgen.
Lucy som har vart min lilla bebis, min ögonsten skulle avlivas, direkt, det skulle inte vara humant att ta med henne hem över helgen, hon skulle lida tills sista andetaget.
Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket, det var det värsta jag har varit med om, att se henne somna in. Min lilla Lucy, hon gosade med mig ända tills slutet, lade sig på rygg och sträckte upp tassarna som hon alltid gjorde när hon ville bli kliad på magen.
Jag trodde inte man kunde gråta så mycket över en katt men jag inser ju att det är ju inte bara en katt, det är ju en familjemedlem. Hon har levt vid min sida, varje dag i över 2 år. Mött mig vid dörren när jag kommer hem från jobbet, följt med till brevlådan och hämtat posten. Suttit vid mina fötter och tiggt tonfisk. Kommit upp på nätterna och puffat mig i ögat med sin lilla nos för att jag ska vakna och gosa med henne och sedan lagt sig(eller snarare slängt sig) på rygg mellan mig och Reine. Så många fina minnen av henne.
Det gör så hemskt ont i hjärtat att hon inte finns mer.
Jag undrar hur länge jag kommer att gråta, tårarna ligger ständigt på lur och hela tillvaron känns faktiskt väldigt tung just nu....Hon var ju min lilla bebis!
Jag önskar så att det fanns något vi kunde gjort, det hade inte spelat någon roll vad det kostade men tyvärr fanns ju inget botemedel.
Den tomma kattburen står fortfarande kvar i bilen, jag orkar liksom inte riktigt ta in den på nåt sätt.
Hennes halsband ligger på köksbänken.
Hennes matskål står kvar men utan mat i.
Det sägs att tiden läker alla sår men just nu känns det inte så, klumpen i halsen blir bara större och större för varje ord jag skriver, när jag verkligen måste inse att mitt lilla hjärta aldrig mer kommer att hoppa upp i mitt knä :(
