starchick

Ja nu är han här, vår lilla ögonsten Lucas!
Jag har inte riktigt haft varken tid eller ork att skriva något alls, den senaste tiden har varit omtumlande!

Den 16 april, min man Reines födelsedag. Vi hade lite kalas här hemma på eftermiddagen. Jag kände mig lite halvkonstig hela dagen men tänkte inte så mycket på det. Men bara 30 minuter efter att svärisarna åkte härifrån gick vattnet.
Jag satt i soffan med en kopp the och Reine pratade i telefon.
Jag trodde det bara skulle sippra lite, bli en liten fläck i trosan men det fullkomligt forsade ut (ursäkta detaljerna :) )
Jag blev ganska rädd faktiskt, tänkte att shit, nu är det på gång!! Hade ju ingen aning om vad som skulle hände eller hur det skulle kännas.
Vi fick åka in till förlossningen men snopet nog fick vi åka hem igen då mina värkar inte hade kommit igång.
Vi skulle komma tillbaka på fredag eftermiddag på ny kontroll.
Vi åkte dit på fredag eftermiddag och det var samma besked, för svaga värkar, bättre att vi väntar in det hemma....

På fredag kväll, runt 21-22 tiden tror jag, så hade jag riktigt riktigt ont. Det gjorde jävligt ont. Jag mådde illa, hade frossa och var skittrött. Kunde inte äta utan fick hälla i mig massa nyponsoppa för att få lite energi.
När klockan hade blivit 02,00 på natten ringde reine förlossningen medan jag stod gråtande och stönande i badrummet. Då fick vi komma in. Världens längsta resa kändes det som.
Väl där fick jag lite morfin och annat som tyvärr inte hjälpte ett skit. Jag låg och vred och vände på mig resten av natten och kl 9 på morgonen blev jag tilldelad världens bästa (manliga) barnmorska. Han fixade bad och lustgas och det var som att komma till himlen.
Jag låg i det varma badet med gasen i högsta hugg och min underbara man bredvid mig som stöttade mig och hjälpte mig! Han var helt fantastisk, gud vad jag älskar den mannen!!!

Efter en timmas bad ville barnmorskan att jag skulle gå upp, han ville undersöka hur öppen jag var och eventuellt sätta en ryggbedövning. Det var då han upptäckte att hjärtljuden som i vanliga fall låg runt 150 plötsligt sjönk till 50....
Helt plötsligt var det fullt av folk i rummet och innan jag visste ordet av (eller ens hade fattat att det var allvarligt) så var jag på väg till operation för ett akutsnitt.
Det var så konstigt, det tog bara några minuter och så var han plötsligt ute!! Så fin och underbar! Reine fick vara med Lucas medan jag syddes ihop och kördes till uppvaket. (Fast jag var ju vaken?)
Jag låg hela tiden och tänkte :Rör på dina ben och tår! Men det gick inte, hur mycket jag än försökte så gick det inte att rubba, inte så konstigt eftersom jag var bedövad. Men det var iaf en skitäcklig känsla...

Lucas hade en infektion til följd av dåligt fostervatten och tidig vattenavgång vilket innebar vård på neonatal i ett antal dagar. Inte något kul alls men han blev ju frisk och kry den lille sötnosen och det är ju det viktigaste!!

Nu är det så skönt att vara hemma! Känslan att ha blivit mamma går inte alls att förklara, det känns oerhört stort och helt fantastiskt. Jag älskar den där lille killen nåt så oerhört mycket!
Livet har verkligen förändrats på bara några minuter.
Jag ska inte säga att det bara är en njutning, vissa dagar känns oerhört tuffa, när man inte fått sova ordentligt, när man knappt hinner att äta, när han vill ammas varje timma, när han skiter ner sina kläder för 5:e gången på samma dag, när han skriker och skriker men man inte vet varför....men trots det så är det verkligen värt det.
Det är värt alla sömnlösa långa nätter.

Som tur är så har jag Reine. Han är helt underbar och hjälper verkligen till med ALLT. Han är den bästa pappan och äkta mannen i hela världen. Det finns helt enkelt ingen som honom. Utan Reine hade jag aldrig orkat.

Jag måste vara den lyckligaste kvinnan ni känner, med 2 så fantastiska killar i mitt liv!